söndag, oktober 26, 2014

Att plocka upp något från förr

Idag plockade jag upp ett gammalt handarbete, en vepa i korsstygn, för att förhoppningsvis hinna få det klart till jul. Inte gammalt som i att jag har jobbat på det länge, utan gammalt som i att det legat orört och endast mycket sparsamt påbörjat sedan min mormor dog 1989 (om jag inte minns helt fel). Jag fick hem det i somras, hade köpt nytt garn och allt, men inte haft tid eller motivation att sitta med det förrän nu.

Det var som sagt väldigt lite broderat på det och garnet jag hade köpt var inte exakt likadant, men jag tänkte ändå att det kunde vara roligt att ha en liten del kvar som mormor hade gjort. Så jag tittade efter var jag skulle börja, räknade stygn för att sätta ned nålen, fick det inte att stämma, räknade igen och jämförde med mönstret. Och jag såg att det inte riktigt stämde, att det var ett stygn för lite på ett ställe som gjorde att om jag hade fortsatt som det var så hade mönstret blivit lite skevt, inte mycket, men tillräckligt för att märkas. Det var här mormor hade slutat, mitt i ett stygn. Om hon skulle ha rättat till det hade hon fått repa upp och göra om knappt hälften av det som redan var sytt, och den som brukar brodera vet att det är fantastiskt irriterande att behöva göra så.

Så jag sa till Daniel att förmodligen hade hon slutat just där för att hon blev irriterad över att det gått fel och tänkt att då struntar hon i det nu och gör om det någon annan gång. Han sa: "Precis som du hade gjort?"

Och ja. Hon gjorde precis som jag hade gjort.
Fast ändå inte. JAG gör precis som HON hade gjort.
(Och jag vet, jag vet, jag kan inte vara säker på att det var så och jag vet också att hon dog strax efteråt och att det är därför inget mer blev gjort. Men jag inbillar mig att jag har rätt om varför det tog slut just där ändå. Efter vad jag vet känns det rätt rimligt.).

Så jag repade upp det som var fel, men sparade så många av de gamla stygnen jag kunde och sedan fortsatte jag brodera. Den kanske inte hinner bli klar till jul, men jag tror jag hinner komma ganska långt i alla fall.

Och mormor, jag syr inte riktigt likadant som du, mina stygn korsas åt andra hållet jämfört med dina. Jag vet att det ska vara likadant över hela broderiet, så blir det inte nu och jag vet att vi båda kommer vara lite lite irriterade över det, men vi har i alla fall gjort den tillsammans. Och jag lovar såklart att se till att den är jättefin på baksidan också.


söndag, oktober 19, 2014

Barnsligt skoj på jobbet

I fredags, en kollega till en annan:

"Har du någon...har du någon...har du någon...någon..."

Var bara några millisekunder från att fylla i med "Ull?"

måndag, september 29, 2014

Blind i dubbel bemärkelse

För det första: Alla eventuella stavfel och andra konstigheter i det här inlägget skyller jag på att jag inte ser ordentligt och har svårt att fokusera på nära håll. Jag gjorde nämligen en ögonoperation i torsdags och ska så småningom se helt fantastiskt bra. Nu är det däremot inte så fantastiskt, men jag räknar med att det kommer ge sig.

För det andra: Min ansiktsblindhet tog tragiskt (eller komiskt, jag har inte riktigt bestämt mig) nog inte slut i och med det jag skrev tidigare. Någon dag senare upptäckte jag ett inlägg från en person i Crossfitens Facebookgrupp som jag reagerade på med "Oj, vad roligt, han heter precis som en kille jag hade i skolan när jag jobbade som lärarevikarie hemhemma efter gymnasiet under ett år". En närmare koll gav att...tja...det VAR killen som jag hade i skolan. Under ett år. Varje dag. Och som jag alltså inte känt igen här. Andades dock ut lite när det visade sig att han jobbade som värd när det inte är coachade pass, dessutom i den boxen där jag aldrig är (vi har två) och att jag då förmodligen inte sett honom så mycket alls, om någonsin. Så, inte så farligt pinsamt.

Eller?

För dagen efter gick jag och tränade på lunchen och insåg att den där killen som i princip alltid går på samma lunchpass som jag gör är ju han. Som jag hade i skolan. Under ett år. Varje dag. Och som jag alltså inte alls känt igen förrän nu.

Nä, men då halar vi väl upp skämskudden en liten stund igen då.

söndag, september 14, 2014

Prosopagnosi

Jag följer en tjej från crossfiten på Instagram. Hon fyllde år för inte så längesedan och hade givetvis fått en hel del grattis som kommentarer på födelsedagsbilden. Jag gick in på en av de första personerna på kul (för jag tycker det är kul att klicka runt lite sådär bland vänners vänner ibland) och kikade på hans fotoalbum. Den första bilden var på en namnlapp från en sån där bytta som man lägger nyfödda i på BB. Det stod ett namn och sen "mamma och pappa: K och R". Och här tänkte jag "Hmm, jag känner ju ett par som heter så, som fick barn väldigt nyligen" och scrollar lite längre ned bland bilderna tills jag hittar några med folk på. Och självklart, kontot tillhörde såklart mannen i familjen, som alltså är gift med en barndomskompis till mig (som jag för all del träffar väldigt sällan numera, men ändå).

Så jag tänkte att det var ju kul, och att jag måste fråga crossfit-tjejen hur hon känner honom nästa gång jag träffar henne på träningen, världen är liten och allt sådant där. Sedan tänkte jag inte mer på det och kollade istället vidare på hans bilder, för att se om det fanns några fler på min barndomskompis. Det gjorde det, och dessutom hittade jag en del träningsfilmer. Från samma crossfitställe som jag går på. Där han också verkar gå alltså? Och DÅ slog det mig. Jag har tränat med honom. Flera gånger. Och aldrig känt igen honom. Herregud. Jag är sämst på ansikten. Det var bara att krypa in under stora skämsfilten. Jag planerar att krypa fram till jul.

(Till mitt försvar har jag bara träffat honom två eller kanske tre gånger utanför crossfiten. Men en av gångerna var deras bröllop, så att...ja)

onsdag, augusti 27, 2014

Det måste väl finnas någon balans i världen antar jag

Igår var en ovanligt bra dag. Jag lyckades beställa en tröja som bara släpptes i begränsad upplaga innan den tog slut, kände mig förvånansvärt stark på dagens träningspass, hade i alla fall lite halvflyt på jobbet och avslutade dagen med en timmes massage.

Imorse gick jag upp svintidigt (tio över fem, jajjemen) för att åka till ett tidigt träningspass. Kickade igång mopeden som krånglat lite de senaste veckorna och inte velat starta på elstart och åkte iväg. Efter halva backen tyckte jag att mopeden kändes lite slö och inte svarade på gas, men tänkte att den var nog bara kall. Nästan nedanför backen stannade den, mitt i vägen, och vägrade starta igen. Jättekul. Försökte ringa Daniel för att be om hjälp, men hans telefon var avstängd eftersom han sov. Fick börja baxa skräpmopeden uppför backen (sa jag att vi bor högst uppe på ett berg? Eller okej då, kanske mer en kulle, men en HÖG kulle), något som inte är sådär superenkelt när den väger ca 90kg. Kom ungefär en tredjedel innan jag gav upp, låste mopeden på trottoaren och gick hulkgrinandes resten av backen hem (träningspasset fanns det inte en chans att hinna till och jag var rätt jäkla trött på alla problem med den där mopeden). Slängde av mig väskor och kläder och väckte Daniel som fick lyssna på mitt hulkande en stund innan han klädde på sig och gick och hämtade mopeden.

Under tiden släppte jag ut katterna och det tog ungefär 20 sekunder innan Max hade rykt ihop med en av grannkatterna. Sprang ut i strumplästen och bände isär dem och bar in min egen katt. Lite senare kom Sam in och var skitsur...på Max. Morrade och var allmänt konstig. De slogs inte då, men förmodligen kommer jag komma hem till ett hus fullt av päls och två tjurmuppar.

Kom till jobbet och insåg där att saker inte riktigt fungerar som de ska just idag så jag kan inte jobba ordentligt. La huvudet mot skrivbordet och försökte tänka på något trevligt. Det var svårt.

Så att...ganska skitdålig start på dagen faktiskt. Lyckades boka om träningspasset till lunchen i alla fall (vilket jag gjorde medan jag hulkgrinade mig uppför backen utan moped). Håll tummarna för att jag inte bryter något, eller får en kettlebell i huvudet. Risken känns överhängande stor.

onsdag, augusti 20, 2014

Hon har ju rätt, faktiskt.

Bakgrundshistoria: Jag har köpt ett par nya, korta, träningsbyxor och ångrade mig eventuellt lite efteråt eftersom de är ganska jättekorta och skulle göra att celluliter, kärlbristningar och vitblek hud svävade fritt i ganska stor omfattning. Jag berättade allt detta för en nära (och jämnårig) vän som försökte försäkra mig om att det inte spelade någon roll.

Jag: Jag antar att man vänjer sig.
Jag: Jag kanske kan klämma in apelsinhuden under bensömmen.
K: Äsch.
Jag: Kärlbristningarna får sväva fritt.
K: Äsch. Igen.
Jag: MEN JAG HAR TANTBEN!
K: DU ÄR EN TANT!
K: JAG MED!
K: Ledsen att behöva berätta.

Så idag gick jag och tränade i mina nya småbyxor. Det gick fint.

lördag, augusti 09, 2014

Lätt att vara efterklok

Förut brukade jag ha sisådär 20-30 läsare på varje inlägg. I våras började det av någon spännande anledning öka och ligga runt 100, vilket så klart var roligt. Mitt näst senaste inlägg, det om alla böcker, hade nästan 400 läsare. Efter det gick jag på semester och tog ledigt från det mesta som hade med internet att göra. Mitt senaste inlägg har hittills 8 läsare. Kanske borde ha satsat på att rida på den där vågen ändå. Skrutt.

Nåja, hej på er åtta som är kvar. Kul att ni orkat stanna! Jag har som vanligt en massa att skriva om och semestern är snart slut. Det kommer. Jag lovar.

söndag, augusti 03, 2014

Jag har ett nytt bidrag till SAOL

Först och främst vill jag göra en sak helt klar: jag är intresserad av mat. Jag tycker om att laga mat. Jag tycker om att läsa om mat. Jag tycker om att äta mat. Det sistnämnda är något som jag (inte utan viss stolthet) kan säga att jag är ganska duktig på ibland, särskilt när det gäller bufféer. Om man skulle kunna presentera mig och en buffé för varandra skulle buffén springa skrikandes därifrån, som det brukar heta. Jag inte så mycket äter som, tja, går till attack kan man säga. Det har spekulerats i huruvida jag lider av hollow leg syndrome, alltså att mitt ena ben är ihåligt och att jag lägger maten där så att jag får plats med mer. Jag håller det inte alls för otroligt.

Så när vi nu bodde på hotell häromveckan gick jag såklart all-in på frukostbuffén. Det var inte alls dumt. Jag räknade inte hur många vändor jag gick, men jag var nöjd när jag var klar. Vi var där ganska länge, så pass länge att folk vid borden runt omkring hann både komma och gå. Och kanske var det lite, lite onödigt av mig att, när jag ätit klart, lägga ned besticken och glatt (och ganska högt) meddela att vi "utfrukostat" det närmaste bordet två gånger.

Jag tycker ganska mycket om att vinna också.