söndag, maj 22, 2016

En lista om mat

Jag tänker väldigt ofta att jag ska skriva en massa saker som mat eftersom jag tycker om mat. Att äta den, att laga den, att läsa om den, att titta på när andra lagar den (främst på tv då). Och lite för att folk ofta tror att jag inte gillar mat och tycker att jag har konstiga matvanor (eftersom just folk gärna har åsikter om sånt). Problemet är bara att det alltid blir så himla mycket och jag lyckas liksom aldrig riktigt dela upp det så det blir något vettigt och sammanhängande. Någon dag händer det nog, men den dagen är inte idag. Idag blir det en lista om mat istället.

När jag lunchar ute på stan väljer jag oftast: Jag lunchar inte ute på stan. Nej, inte ens någon enstaka gång.

Vad äter jag helst efter en jobbig dag: Något som går rätt snabbt att slänga ihop, inte är kladdigt och som kräver ganska lite engagemang. Förmodligen en massa lufttorkad skinka, sallad (och med sallad menar jag en hoper grönsaker, inte bara just sallad), nötter och hallon.

Till dricka blir det oftast: Vatten. Eller te.

Det lagar jag helst nu för tiden: Har varit ganska dålig på att faktiskt _laga_ mat den senaste tiden (jag räknar inte riktigt att steka köttfärs eller att slänga fläskkarré i slowcookern till matlagning, jag vill ha lite mer finess), men jag tycker ju att det är himla trevligt att svänga ihop en god köttfärsås med tomater, svamp och balsamvinäger, eller en variant på Eggs Benedict med portobellosvamp, pulled pork och hemgjord hollandaise, eller en helgfrukost-pyttipanna på butternut squash, äpple, svamp, lök och bacon.

När jag tar en fika på stan, fikar jag främst på: Jag fikar nästan aldrig och då tar jag oftast något stort café jag känner till för att slippa slåss om plats. Annars är i och för sig Bar Centro rätt trevligt.

Något du tycker om men inte äter så ofta: Eeeh...saker jag tycker är gott äter jag ganska ofta eftersom det är just gott. Men tja, det är väl sånt jag inte så lätt får tag på då kanske. Eat i downtown Las Vegas gör t. ex. sjukt goda Huevos Motulenos och Chilaquiles och det har jag inte ätit någon annanstans än där.

En kötträtt du tycker om: Jonas Crambys Tacos al pastor, helst med hans tomatillosalsa gjord på physalis till. Herre min hatt så gott.

Vad äter jag helst till frukost: Någon variant på ägg och bacon.

Favoritsallader: Jag har ingen favoritsallad sådär, men jag vill alltid ha sallad till maten när jag äter. Den måste minst innehålla just sallad (inte isberg, eller i alla fall inte enbart isberg), gurka, körsbärstomater och gul paprika. Helst också rädisor, någon form av kål, champinjoner och kanske lite stjälkselleri och salladslök.

Tre saker jag inte vill ha på pizzan: Frukt i någon form, curry, ägg.

Äter jag hellre hemma än på restaurang: Det mesta? Nä, men jag vet inte, jag har nog inget sånt där som jag inte skulle äta ute av den anledningen. När jag väl går ut väljer jag ställen som är bättre på att laga mat än vad jag är.

Favoritdessert: Jag äter inte så mycket dessert, inte sådär så att jag har en absolut favorit. Men jag gillar ju choklad. Och glass.

Något du skulle kunna äta varje dag: Pulled pork. Ugnsomelett. Sötpotatis. Bacon. Hallon. Sallad. Kanske inte allt på samma gång (fast det skulle nog inte bli jättedåligt faktiskt).

torsdag, maj 05, 2016

Att söka jobb

Det här med att söka jobb alltså, det är...speciellt, för att uttrycka sig ganska milt. Eller kanske inte sökandet i sig, om man bortser från det faktum att man ganska snabbt lär sig att alla jobbannonser är skrivna för den perfekta personen som inte finns, och att man trots allt kan/bör söka om man tror att man kan ganska mycket av det som står för då kommer man troligtvis ändå göra ett bra jobb. Nej, det jag tänker på är hur man blir bemött av de man söker till. Om man alls blir bemött alltså, för det absolut vanligaste verkar vara att man får absolut noll respons på sin ansökan, även om stället i fråga faktiskt aktivt söker nytt folk.

En liten parentes innan jag sätter igång på allvar, naturligtvis finns det undantag. Jag har t. ex. haft kontakt med ett par företag i över ett halvår, trots att de inte haft någon ledig tjänst ute. Stämt av med dem med jämna mellanrum, pratat lite om hur de tror att det kommer att kunna bli och de har ändå verkat rätt positivt inställda både till mig och det jag kunnat göra för dem, samt även föreslagit andra tjänster och frågat om det är något jag kan göra. Jag har också mött personer på två företag som känts genuint intresserade och hjälpsamma, och där jag efter att ha tagit mig genom flera steg i sökprocessen antingen fått nej, men fått bra och vettig feedback, eller faktiskt fått ja, men tackat nej (givetvis nu på sluttampen, såklart) och ändå fått fin kritik och lyckönskningar. Men som sagt, det är undantag.

För det här är det absolut vanligaste: man skickar iväg sin ansökan och sen hör man absolut ingenting. Nada. Noll. I vissa fall får man, om man har tur, ett mail några månader senare som berättar att tjänsten gick till någon annan, men vanligtvis får man inte ens det. Och det här lär man sig ganska snabbt, så då börjar man skicka uppföljningsmail eller kanske t. o. m. (vilket sitter långt inne för mig) ringa, men även det utan att få någon respons. Visst, jag kan förstå att de ställen som man spontanansöker till inte känner något behov av att svara, men ett "tack, men nejtack"-mail tar inte så himla lång tid ändå, inte ens om man får in många spontanansökningar. Men nu är det ju inte bara de, utan även ställen som faktiskt annonserat är 9 gånger av 10 urdåliga på att höra av sig.

Utöver det, som faktiskt blir sjukt tröttsamt i längden, har jag tre alldeles extra skimrande guldkorn som jag tänkte dela med mig av, utan inbördes ordning.
  1. Företaget som pratade med svåra ord som jag knappt tror att ens de förstod eftersom de när man ställde en fråga upprepade exakt samma sak igen. Utöver det en ganska bra intervju tills de frågade om, och jag meddelade mitt (faktiskt inte orimligt höga), löneanspråk. Stämningen blev omedelbart väldigt frostig och det dröjde säkert en halv minut innan de öppnade munnen igen och förklarade att det inte var i närheten av vad "någon som jag" skulle tjäna. Intervjun avslutades kort efter det.
  2. Företaget som var jätteglada och trevliga både innan och under intervjun, sa redan på plats att de nog kunde ha ett uppdrag åt mig, och som i en efterföljande mailkonversation som pågick i flera steg skickade arbetsbeskrivning och ville presentera mig för kunden. Till slut frågade även de efter löneanspråk och jag, vis av erfarenhet, la mig lägre än jag gjort tidigare (alltså, långt under statistiken). Efter det hörde jag absolut noll av dem igen. Försökte maila flera gånger på de två mailadresser vi använt tidigare samt ringa, men fick inte svar någonstans. 
  3. Företaget där jag tyst noterade att den ena intervjuaren hade matchat sin ljusblå skjorta med ett par tämligen smaklösa manschettknappar i illrött och guld. Jag hade valt ett par snälla rosa/lila tights (jag har alltid tights, så det kändes dumt att ha något annat, samtidigt som jag insåg att det inte direkt var läge att ta de med regnbågar och enhörningar) och dessutom täckt över en del av dem med en lång svart tröja för att det skulle bli lite mer diskret och intervjumässigt. Intervjun gick bra, alla var glada och skulle höra av sig. Senare fick jag höra att han tämligen direkt hade sagt tvärt nej till att anställa mig eftersom det aldrig skulle gå att sälja in någon som gick så knasigt klädd som jag.
Så ja, att söka jobb är speciellt. Tänker försöka se till att det dröjer bra länge innan jag gör det igen.

(fantastisk bild lånad med tillstånd från lika fantastiska warlordinside

lördag, april 30, 2016

Den allra sista hyllan

Ja. Jag tror att jag ska lägga ned det här med att ställa upp utläsningshyllor nu, det känns inte som om det behövs längre. Jag har inga gamla böcker att läsa ut, bara sådana som jag skaffar nya och dem läser jag ju eftersom de är just det; nya och olästa. Jag har ställt upp en sista omgång nu, men efter den får det nog blir lite mindre organiserat än så. Och så har jag insett att vi kanske behöver ytterligare en bokhylla (en hel möbel alltså, inte bara ett hyllplan som utläsningshyllan) för trots att vi skaffade en för inte alltför längesedan börjar det bli ganska fullt. Men nog om den kommande hyllan och lite mer om den nyligen tömda. Det här var vad som stod i den.

Nya:
  • Min gåva till dig - Niklas Natt och Dag
  • Hawkeye (4 seriealbum)
  • Blod på snö - Jo Nesbø
  • It's not me, it's you - Mhairi McFarlane
  • Leviathan wakes - James S. A. Corey
  • Caliban's war - James S. A. Corey
  • 100 mil - Jojo Moyes
Inte läst:
Läste ut alla böcker den här gången. Några mindre bra, men ingen som var så dålig att jag inte kände att den inte kunde få vara värd tiden.

Läst: 
  • Julmysteriet - Jostein Gaarder
  • Mitt liv med Bob - James Bowen
  • Jul med Bob - James Bowen
  • My true love gave to me - Novellsamling med bl a David Levithan, Laini Taylor, Rainbow Rowell
  • Some kind of fairy tale - Joyce Graham
  • Dagboksanteckningar från ett källarhål - David Wiberg
  • När hundarna kommer - Jessica Schiefauer
  • The Burning - Kathryn Lasky
  • Before I die - Jenny Downham
  • Speak - Laurie Halsie Anderson
  • We are all completely beside ourselves - Karen Joy Fowler
  • Alice in Wonderland/Through the looking glass - Lewis Carroll
  • After Alice - Gregory Maguire
  • Särskild - Nene Ormes
  • The Catcher in the Rye - J D Salinger
  • The Hatchling - Kathryn Lasky
  • One Day - David Nicholls
  • M is for Magic - Neil Gaiman
  • The Kill Order - James Dashner
  • Dreams of Gods & Monsters - Laini Taylor
  • The Handmaid's Tale - Margaret Atwood
  • To kill a mockingbird - Harper Lee
  • Me being me is exactly as insane as you being you - Todd Hasak-Lowy
  • Another day - David Levithan
  • City of Fallen Angels - Cassandra Clare
  • Blackout - Connie Willis
  • Carry on - Rainbow Rowell
  • Library of souls - Ransom Riggs
  • The girl with all the gifts - M. R. Carey
  • The last Ever After - Soman Chainani
  • The Magician's Land - Lev Grossman
Och nu går jag vidare till den allra sista hyllan, som för övrigt är så fullbelagd att jag har fått stapla böckerna på varandra och då väntar jag ändå på två beställda böcker som inte kommit än. Det känns fint.


onsdag, april 13, 2016

Historien om när jag slutade jobba

Jag har dragit ganska länge på att berätta om hur det gick till när jag fick sluta jobba. Inte för att jag haft något som hindrat mig från att lägga ut det egentligen, men jag gjorde en grej för mig själv om att inte skriva något om det förrän jag fått ett nytt. Ville liksom inte jinxa det. Men nu har jag ju ett nytt jobb, allt är påskrivet och klart, så nu kände jag att det var dags. Det var, enligt mig, lite speciellt. Och inte så snyggt.

Mycket kort bakgrundshistoria, företaget gick dåligt och befann sig i rekonstruktion ganska länge, för att till slut gå i konkurs. Två av de gamla ägarna, varav den ena min chef, lyckades till slut köpa konkursboet för att driva det vidare. Samtliga anställda innan konkursen, inklusive jag, var med på att det givetvis inte skulle bli riktigt likadant som förut och sådär, men det allmänna snacket var att det ändå skulle kunna gå rätt hyfsat. På slutet var vi ändå bara 8 personer kvar, och vi skulle byta kontorslokal till en betydligt mindre och billigare.

Så chefen (som jag egentligen aldrig tyckt har varit så väldigt bra som just chef) tog ett enskilt snack med var och en och pratade framtid. Jag jobbade en del hemma eftersom man fick det under den här lite röriga perioden, jag tyckte det var lugnare och lättare, så jag fick mitt snack sist. Jag fick ett meddelande på Skype med en fråga om jag skulle/kunde komma in en viss dag och tid, vilket jag såklart kunde. Men eftersom jag var just sist, och dessutom nyfiken, frågade jag tre av de andra som redan haft sina möten vad som gällde. De hade samtliga fått ett par alternativ, att behålla sin lön och bara jobba 80%, eller gå ned lite i lön och jobba 100%. Jag funderade lite på det och tyckte att det ändå kändes rätt schysst med tanke på läget. Det här gällde alltså tre av de fyra utvecklarna. Utöver dem var vi vid det här tillfället de två ägarna (varav den ena chefen då, jag gissar att de inte hade den här typen av samtal med varandra), en tjej som skulle försvinna ändå p.g.a. mammaledighet och så jag.

När jag kom in till mitt samtal var chefen inte där, han dök upp efter kanske 10 minuter. Då sa han inget och jag tänkte att han kan väl få ställa upp sina grejor och så innan vi sätter igång, jag behöver inte hugga direkt. Efter kanske 10 minuter till sa han "jaha, ska vi ha vårt samtal då?" Jag sa att jag tyckte det verkade lämpligt och var lite sugen på att säga att jag trodde att vi faktiskt bokat en tid, men lät bli. Orkade inte riktigt med att ha ett dåligt utgångsläge i en redan lite trist situation.

Han inledde med att fråga "Hur vill du göra?". Jag frågade hur han menade och sa att det är klart att jag helst skulle vilja jobba kvar exakt som nu. Då började han gå in på att det här var en nystart, att vi befann oss i ett svårt ekonomiskt läge, att vi måste fokusera på att underhålla nuvarande kunder och så vidare. Saker samtliga på företaget hört mycket av den senaste tiden och som jag givetvis kände till. Det fanns liksom inget att svara på så jag sa bara okej för att markera att jag uppfattat det.
Då frågade han samma sak igen, hur mycket skulle jag vilja jobba? Jag sa att jag kanske inte förstått frågan, jag ville ju alltså fortfarande jobba så mycket jag kan? Han sa att njaa, det kunde ju bli svårt med en fulltid. Jag sa okej (blev väl inte direkt överraskad med tanke på alternativen de jag pratat med hade fått) och frågade vad som var aktuellt? Jag fick inget svar, utan istället motfrågan "Ja, hur mycket tror du att du skulle behöva jobba för att liksom bara underhålla? Bara supportandet?". Sa att det visste jag inte sådär på rak arm även om jag säkert skulle kunna räkna ut det, men att jag skulle behöva jobba i alla fall 80% för att gå runt personligen.
"Okej...men om jag säger att vi kan erbjuda 20%, vad tror du om det?"

Här ville jag kasta något hårt och tungt, men försökte hålla mig rätt lugn och sa att det går faktiskt inte. Jag frågade varför jag inte fått samma erbjudande som de andra. Han sa att de andra hade inte fått något erbjudande, det här var ju en diskussion för att komma fram till något som båda var nöjda med.
Jag sa att jag pratat med nästan alla, att samtliga sagt samma sak och att det kändes orimligt att de skulle ha ljugit för mig. Han ville inte kännas vid något sånt, sa bara att näää, de hade bara diskuterat. Jag upprepade i alla fall att det inte fungerade att jobba 20%, men han sa att det kanske var bättre än inget alls (vilket jag försökt förklara redan tidigare att det inte var då det kan strula till det lite om jag skulle behöva A-kassa i framtiden). Sedan sa han att de hade planer på att försöka hyra ut de andra som konsulter och sa att det skulle nog bli svårt att göra det med mig med tanke på att jag inte är utvecklare, men ville jag att han skulle kolla? Och jag sa att ja, självklart vill jag det, som sagt, jag vill jobba så mycket jag kan. Så han sa att han skulle göra det, och sen sa han att "du kan ju fundera lite på det i alla fall". Sen blev det just inte mer samtalat. Eller ja, jag sa att det funkar inte om det inte blir mer än 20% och sen fick jag aldrig höra något mer av honom.
När jag hade fått min sista riktiga lön och han inte svarat på några mail på ett tag så skickade jag ett mail till samtliga och sa att jag började avveckla mina grejor och skulle jobba max en vecka till. Och när jag bestämde mig för att jag var klar skickade jag ett mail och tackade folk för de här åren och sa hejdå. De tre utvecklarna som jag pratat mest med hörde av sig på Skype och sa hejdå och lycka till. Chefen sa ingenting.

Jag upplevde att det hela var så himla, himla konstigt. Jag vet att de hade ont om pengar. Jag förstår det. Men det kunde ha skötts tusen gånger snyggare, särskilt som jag var den enda av oss som på riktigt fick gå.
Jag jobbade kvar lite längre än jag egentligen behövde. Det var onödigt, inser jag så här i efterhand, men jag gillade ändå det jag gjorde vid det tillfället och hoppades väl på att det skulle ge mig något. Jag tror kanske  att han/de på något skruvat sätt att han tyckte att han gjorde mig en tjänst genom att erbjuda i alla fall lite jobb. Jag tyckte det kändes ganska förnedrande, särskilt som jag förklarat flera gånger vad jag skulle behöva och varför en så liten tjänst inte fungerade. Och varför ljuga om vad de andra fått höra? Vi var som sagt inte så många, det måste ha varit uppenbart att vi skulle prata med varandra.

Men nu är jag därifrån på riktigt. I maj börjar jag på mitt nya jobb. Jag är till lika delar hoppfull och nervös, samt utrustad med en klädsam dos prestationsångest. Det kommer nog att bli fint.

lördag, mars 26, 2016

Att inte behöva leta jobb längre

Jag har fått ett jobb. Jag har äntligen, äntligen fått ett jobb. Okej, har inte skrivit på något än, men har svårt att se hur något skulle kunna skita sig i det här läget så jag tar glatt ut segern i förskott. Det. Känns. Så. Himla. Skönt.

Och nu har jag en hoper inlägg på lut om hur det var att sluta på mitt gamla jobb och hur det är att söka jobb och hur folk behandlar en när man är arbetslös som jag har gått och filat på i huvudet jättelänge och som nu äntligen kan få komma ut. Men inte just idag, för just idag ska jag fira påsk genom att åka in till stan och kolla på thaiboxning. Hurra!

tisdag, mars 22, 2016

Vad jag gör när jag inte ser på TV

Imorse vann jag utmärkelsen "Dagens charmtroll" då jag i flåset efter dagens pass lyckades andas in så hårt att jag satte en snorkråka i halsen med den direkta följden att jag harklade mig ljudligt och i ett ögonblick av bristande tankeverksamhet spottade ut den (och lite annat) i handen, samtidigt som en person tydligen försökte prata med mig. 

Jag är så himla gullig.

måndag, februari 29, 2016

Jag borde skriva, men jag har minst tre säsonger kvar

Nu är det sådär igen, att jag har så otroligt mycket jag skulle vilja skriva om att det slår över och så skriver jag inget alls istället. Jättedåligt. Och tråkigt. Och onödigt. Jag har massor att säga om mat, Melodifestivalen (jag vägrar att kalla det "Mello", vägrar), mitt gamla jobb, träning, TV-serier, min kommande Londonresa, jobbsökande och en hel hoper andra saker. Börjar skissa på inlägg i huvudet och så blir det inget mer.

Vad jag gör istället (när jag inte söker jobb, fyfanfyfanfyfan vilket arbete det är i sig. OBS, inte så att jag inte vill ha ett jobb, men sökandeprocessen är en galen historia)? Binge-tittar på Supernatural. Sjukt bra serie. Ska förmodligen skriva in TV-seriekunskap som en framträdande egenskap i mitt CV. Borde kunna hävda att det främjar såväl språk som kreativitet.

måndag, januari 11, 2016

Har kanske kommit in i andra andningen nu

På nyårsafton sprang jag för första gången en mil utomhus (har sprungit en mil tidigare, men bara på löpband och där är det 1) enklare och 2) väldigt ont om backar), i sällskap, utan musik i öronen och pratade till och med litegrann samtidigt. Häromveckan sprang jag intervaller i ryss-kyla (okej, det var -11, men i alla fall). Häromdagen gjorde jag samma sak i något varmare väder, men i ankeldjup snö och tillhörande snöfall. Idag sprang jag ett distanspass i snömodd som gjorde mig dyngsur om fötterna efter två steg.

Min första tanke: "Herregud, vem har jag blivit?!"

Min andra tanke: "Jag måste verkligen skaffa nya löparskor"

Väntar med spänning på den dagen då jag erkänner att jag tycker att det är roligt att springa (just nu tycker jag mest att det är en väldigt praktisk träningsform).