torsdag, juli 02, 2015

Oooh, jag har slut på böcker igen!

Eller nej, det har jag ju inte. Inte egentligen. Faktum är att jag redan radat upp en massa nya härliga böcker i utläsningshyllan, men jag har slut på de böcker som har stått där fram tills nu. Den här gången har jag faktiskt inte gett upp en enda bok, vilket känns ganska skönt. Förtjusningen i de olika böckerna har väl för all del varit varierad, men det har inte funnits någon som varit så kass att den inte förtjänade att läsas ut. Så, de här stod i hyllan från start:

  • 11.22.63 - Stephen King
  • Lex bok - Sara Kadefors
  • The Journey - Kathryn Lasky
  • The Fall - Guillermo delToro & Chuck Hogan
  • Boy meets boy - David Levithan
  • A lion among men - Gregory Maguire
  • The Rescue - Kathryn Lasky
  • Den tomma stolen - J K Rowling
  • Behemoth - Scott Westerfeld
  • Red glove - Holly Black
  • Eleanor & Park - Rainbow Rowell
  • The Twelve - Justin Cronin
  • Fuse - Julianna Baggott
  • Evighetens rand - Ken Follett
  • Shift - Hugh Howey
  • Goliath - Scott Westerfeld
  • The Miniaturist - Jessie Burton
  • Days of blood and starlight - Laini Taylor
  • Unsouled - Neal Shusterman
  • The girl who soared over Fairyland and cut the moon in two - Catherynne M Valente
  • Black heart - Holly Black
  • A world without princes - Soman Chainani
  • An abundance of Katherines - John Green
  • Legend - Marie Lu
Och de här fyllde jag på med/lånade/läste hemhemma (det är iofs också att låna, men ändå inte riktigt samma sak):

  • Familjens projektledare säger upp sig - Gunilla Bergensten
  • Hyperbole and a half - Allie Brosch
  • Svart himmel - Arnaldur Indridason
  • The badass body diet - Christmas Abbott
  • En nästan vanlig man - Dan Buthler & Dag Öhrlund
  • Inside the box - T. J. Murphy
  • Jag ger dig solen - Jandy Nelson
  • Järnblod - Liza Marklund
  • Jag är ju så jävla easy going - Jenny Jägerfeld
  • Deep Secret - Diana Wynne Jones
  • The Merlin Conspiracy - Diana Wynne Jones
Nu har jag alltså ställt upp en ny utläsningshylla och det är faktiskt väldigt få gamla böcker i den. Tidigare har det varit kanske 50/50 av sådant jag redan ägde, men inte hade läst, och sådant jag köpt nytt. Nu är det mest nya böcker (kanske fyra eller fem gamla) och hyllan är faktiskt inte helt full. Kommer dock låta den få vara så tills vidare, det brukar ju ändå fyllas på med lite mer böcker under resans gång. 
Och nu är det sommar, jag har redan läst en svensk deckare och köpt fyra pockets, men betalat för tre, klara sommartecken. Dags för en massa lästid!

torsdag, juni 04, 2015

"Jag är inte arg, jag är bara tydlig"

Mitt absolut största "guilty pleasure" är realityserier, gärna om mat och gärna med ett tävlingsinslag. Top Chef, Masterchef, Hell's kitchen, Dessertmästarna, jag har sett alla säsonger och alla avsnitt om och om igen, sådär så att det nästan gränsar till att bli lite maniskt. Den senaste tiden har de dock fått stå tillbaka, för nu har jag upptäckt Arga Snickaren.

Jag ÄLSKAR Arga Snickaren!*

Jag ser inte på Arga Snickaren för att jag är så otroligt intresserad av byggande, för det är jag verkligen inte. Däremot gillar jag hur han får folk att inse att det inte är så himla svårt att få saker gjorda, bara man slutar att prokrastinera. Hittills har ingen av de jag sett kunnat ge ett vettigt svar på varför de inte har satt fast den där strömbrytaren, rensat upp i köket eller skruvat dit ett handtag. Det är ju faktiskt precis så enkelt i nästan alla fall, att om man lyfter på ändan och GÖR något så kommer man framåt. Det kanske går långsamt och det kanske inte blir helt rätt första gången, men det händer i alla fall något.

Det jag också tycker om är att jag kan applicera det här på mig själv. Jag kan ha otroligt svårt att få tummen ur den proverbiala röven om inte allt runt omkring är rätt. Ska jag skriva ett blogginlägg? Okej, men då måste det vara städat i huset så att jag inte har en massa skräp som stör mig. Plantera om de sorgligt eftersatta blommorna? Absolut, men då måste jag verkligen ha allt som behövs för samtliga omplanteringar; jord, nya blommor och krukor. Sätta fast den där listen under skafferiet som står och väntar i tvättstugan? Visst, men då måste jag kolla upp hur man gör...någon gång när jag inte gör något annat viktigt, t. ex. slösurfar på Facebook.**

Numera, när jag känner att jag inte kan börja med en sak för att jag måste "förbereda" på något egentligen helt onödigt sätt så hör jag den där rösten.

"Varför händer det inget?" 
"Jag fattar inte!"
"Skämtar du med mig?!"
"Vad är det som gör att du inte kommer längre?"

Tro mig, det är faktiskt otroligt effektivt. Jag kan göra ett första utkast på mitt inlägg. Jag kan plantera om två av blommorna. Jag kan plocka fram listen och se om den kanske går att faktiskt bara trycka på plats. Jag gör saker fortare nu, skjuter inte upp dem en vecka innan det kan bli av för att alla förutsättningar är helt rätt och planeterna står i linje. Det kanske går långsamt och det kanske inte blir helt rätt första gången. Men det händer i alla fall något.

* Programmet givetvis, inte Anders Öfvergård. Det hade varit jättekonstigt.
** Jag är, tack och lov, inte så här på jobbet. Där brukar jag vara sjukt effektiv faktiskt.

torsdag, april 30, 2015

En tyst revolutionär, del 4 (och nu blir det nog inga fler)

Om någon ber mig tala inför 20 personer gör jag det utan problem. 50 personer? Det fixar jag också. Fler än så? Självklart, fast då börjar vi nå nivåer då prestationsångesten gör mig nervös. Sätter man mig däremot på en fest eller ett event där man ska mingla/nätverka känns det som om någon håller för munnen på mig. Att haka på en grupp i en diskussion eller att bli konfronterad av en person och börja prata om något vardagligt (vem är du, vad jobbar du med, vad gör du på fritiden) får mig att känna mig väldigt obekväm. Jag snubblar på orden och tycker själv att jag låter ganska korkad, vilket jag vet att jag inte är.

Skillnaden är att i den första situationen har jag med största sannolikhet bra koll på vad jag ska säga och är insatt i ämnet. I den andra situationen är det inte alls lika säkert att det är så. Visst, det kan slumpa sig så att jag hamnar med en grupp människor som pratar om träning, mat eller böcker och i så fall är det inga som helst problem. Så länge ämnet intresserar mig kan jag prata oavbrutet oavsett tillfälle och oavsett om jag känner människorna eller inte*.

Jag har svårt för det som brukar benämnas kallprat och ofta får jag en känsla av att man snabbt bedöms efter sin förmåga på just det området. Det gör mig lite ledsen, för jag är en himla bra person utan att vara den allra bästa på att gå fram till någon och fråga vad hen jobbar med. Jag kan prata, jag är jätteduktig på det. Ska jag berätta eller diskutera något kan jag göra det roligt, informativt, pedagogiskt eller vad som nu passar för stunden. Det är min styrka.

Jag är inte blyg. Jag är inte tråkig. Jag är inte socialt inkompetent. Jag är introvert, och jag är jäkligt bra.

* Det här har varit ganska uppenbart vid bl. a. arbetsintervjuer när intervjuaren visat intresse för och ställt följdfrågor om min träning. Jag brukar få stoppa mig själv när jag känner att jag hållit låda så länge att man skulle kunna tro att jag sökte jobb som träningscoach och inte som det som stod i annonsen.

onsdag, april 29, 2015

En tyst revolutionär, del 3

Även om jag tycker det är trevligt att vara själv ganska ofta så händer det faktiskt att jag ger mig ut bland folk då och då eller bjuder hem dem hit. Det händer dock inte jätteofta och det är för att det är en såpass stor ansträngning för mig. Att gå på fest eller after work, att ordna middagar eller fika är förvisso trevligt, men också ganska jobbigt. Därför blir det ofta så att jag tackar nej till det och, som en liten trist bieffekt, blir kallad för tråkig trots att det inte alls är så jag känner mig.

Missförstå mig inte nu, jag känner absolut inte att jag är eller ens vill vara någon enstöring. Jag har flera vänner som jag tycker hemskt mycket om och även om jag kanske främst pratar med dem via någon IM-app (flera gånger i veckan, ofta varje dag), så träffar jag dem faktiskt på riktigt ibland. Ibland träffar jag dem ensamma, ibland i grupp och när vi gör det har vi i princip alltid väldigt roligt. Det är alltså inte så att jag inte vill träffa folk, men trots att vi har kul tillsammans så blir jag väldigt, tja, utmattad i brist på ett bättre ord (även om det inte är främst fysisk utmattning det rör sig om) och behöver ladda om genom att få vara själv ett tag. Eftersom jag dagligen har folk runtomkring mig när jag jobbar använder jag ofta kvällar och helger för att få den egentiden jag känner att jag behöver. Bokar jag upp många av dem blir det mindre egentid och det är då jag ofta känner att det vore bra skönt om helgen vore tre dagar lång istället för bara två.

Så jag går alltså gärna ut ibland, bara jag hunnit planera och får välja lite. Jag blir jätteglad när folk frågar mig om jag vill ta en fika, komma på en fest, hänga med ut på stan eller något liknande. Det är bara inte alltid, eller ens kanske oftast, som jag kommer tacka ja. Jag vill jättegärna bli inbjuden ändå. Fast after work alltså, där kan man nog nästan räkna med ett nej. Det är bara inte min grej helt enkelt. Man måste ju dra gränser här i livet.

tisdag, april 28, 2015

En tyst revolutionär, del 2

Jag tycker inte så mycket om att vara ensam, men jag tycker oftast att det är ganska skönt att vara själv. Innan någon nu sätter upp ett finger och säger "men det är ju samma sak!" så tänkte jag bara förklara hur jag ser det. Ensam är jag om det verkligen inte finns någon runt omkring mig. Själv är jag om jag får vara enskilt och ifred. Det behöver inte finnas någon i min absoluta närhet att prata eller umgås med i något av fallen (även om det KAN göra det i det senare), men för mig är självsamhet något jag valt själv medan ensamheten är mer påtvingad.

Jag är t. ex. väldigt morgonpigg. Jag går upp tidigt på morgonen även när det är helg och jag skulle kunna få sova länge, dels för att jag känner mig utsövd och dels för att jag tycker att det är skönt att ha en liten stund för mig själv på morgonen. Det är tyst, lugnt, jag sätter mig ofta och läser en bok och, tja, andas helt enkelt. Samtidigt tycker jag det är skönt att veta att jag har någon som sover på övervåningen och som kommer komma ned och vara med mig om några timmar. Det är absolut inget jag skulle vilja vara utan, men samtidigt uppskattar jag mina stunder i självsamhet väldigt mycket. På samma sätt tycker jag ofta att det är rätt skönt att sitta och jobba själv ibland, eller att umgås med mina vänner via någon form av socialt medium snarare än ansikte mot ansikte.

Jag kan sitta och läsa även när jag inte är själv, som jag har nämnt i tidigare inlägg så är det inte ett problem för mig. Men det är ändå lite behagligare att få göra det utan folk runt omkring sig, utan andra ljud och händelser som jag eventuellt skulle behöva stänga ute. För mig är det nästintill livsnödvändigt att få vara själv åtminstone litegrann varje vecka (okej, jag dör givetvis inte, mer ni förstår förhoppningsvis känslan). Ensam behöver jag tack och lov nästan aldrig vara. Jag vet att även om jag går undan en stund så finns de jag tycker om där någonstans när jag behöver dem.

måndag, april 27, 2015

En tyst revolutionär, del 1

När jag var liten och gick i grundskolan gick jag i vad som allt som oftast benämndes som en "stökig klass". Jag tänkte aldrig särskilt mycket på det. Visst, det fanns de där spexiga eleverna som alltid skulle höras och synas, men det fanns ju i alla klasser tänkte jag. Jag trivdes hur bra som helst i skolan, var rätt duktig, och hade aldrig några problem att hålla fokus på det jag skulle göra. Det här var något som ofta togs upp på kvartsamtalen, hur jag kunde sitta där och aldrig låta de andra barnen störa mig utan fortsätta med mitt. Jag brukade förklara det som att jag satt i en bubbla där jag varken hörde eller såg sådant som kunde vara irriterande och alla tyckte förstås att det var jättebra.

Så här ganska många år senare kan jag säga att det inte var riktigt så det var. Det fanns aldrig någon bubbla runt mig, men det var det lättaste sättet för mig att förklara det. Jag kunde både höra och se om jag velat göra det, men jag valde bort det. Det jag höll på med var så otroligt mycket intressantare än det som hände runt omkring mig, så det var aldrig några problem för mig att ignorera eventuella störmoment och bara fokusera på det jag höll på med.

Att totalt gå in i en sak jag gör är något jag fortfarande kan. Det är inget jag lärt mig, jag har såvitt jag vet alltid kunnat det. Det är en del av den person jag på senare år lärt mig att jag är. Så om jag inte märker vad du gör eller hör vad du säger så är det inte för att jag ignorerar dig eller tycker illa om dig. Jag håller förmodligen bara på med något väldigt intressant just då.

lördag, april 25, 2015

Doftupplevelser

Jag kör moped. Det är ett rätt angenämt sätt att ta sig från punkt A till punkt B, men det innebär också att man allt som oftast sitter och andas in avgaserna från framförvarande bil. Inte lika angenämt. Men vid vissa tillfällen, som idag när jag inte åkte i rusningstrafik, andas man in helt andra saker.

Det började redan när jag svängde ut från gatan, vid brevlådorna, och någon hade klippt gräset. Det var första gången i år som jag känt lukten av nyklippt gräs. Jag har knappt ens hunnit få vårkänsla än och nu var det som att åka rätt in i sommaren. Det luktade grönt, friskt och man blev....sprallig*

När jag sedan började närma mig Götaälvbron började det lukta nymalet kaffe. Det är inte första gången, jag har känt det förut och alltid undrat var det kommer ifrån, men aldrig luktat lista ut det. När jag körde upp på bron gick doften över till rostat (och kanske lite bränt, men på ett inte helt otrevligt sätt) bröd och precis när jag passerade över krönet kändes den söta lukten av honung. Återigen, jag har ingen aning om var de kommer från. Jag har faktiskt spanat, men det enda jag kan se i närheten är höga kontorshus. Men tja, varför klaga? Jag dricker inte kaffe och äter extremt sällan rostat bröd och honung, men åh, lukterna! Jag tycker att de är otroligt mysiga, känns liksom hemtrevliga på något vis.

Lite senare, på raksträckan på vägen hem, märkte jag att häggen hade börjat blomma. Det kom bara som en liten pust, men jag kände det. Jag tycker verkligen så himla mycket om den lukten. Och jag fick den där sommarkänslan igen och längtade så mycket till sommaren att jag var tårögd när jag kom hem.

I och för sig, just det kan faktiskt ha berott på fartvinden, men jag väljer att tro att jag var lite känslig där. Det var fint.

*Jag rekommenderar inte att bli alltför sprallig när man sitter på en moped, men så länge man kan hålla det inombords (vilket jag faktiskt lyckades med) så är det ganska trevligt.

onsdag, april 01, 2015

Lille katt

Jag skulle verkligen bara titta. Det kan man ju göra, bara titta på nyfödda kattungar. Man behöver inte alls bestämma sig för att ta med sig en av dem hem. Det var i alla fall vad jag intalat mig när jag åkte dit, till huset där det just fanns tre veckogamla kattungar. Visst, de hade frågat innan om jag var intresserad av en och jag hade sagt att det hade ju varit roligt att ha en katt, men lite svårt kanske eftersom jag bodde i en studentlägenhet inne i stan. Men OM jag skulle ha haft en katt hade jag velat ha en hankatt. En röd, helst. Men nu skulle jag alltså bara titta, och givetvis klappa lite.

Till en början blev det vare sig tittande eller klappande. Kattmamman var inte alls nöjd med uppståndelsen kring de nya små liven och hade mycket bestämt burit iväg med dem någonstans i huset. Efter en stunds letande och lyssnande hittade vi dem ändå, väldigt svåråtkomliga bakom en hylla som i sin tur stod bakom ett skrivbord. Vi bestämde oss ändå för att försöka få fram dem och under räddningsarbetet, som krävde ett visst mått av både akrobatik och fingerfärdighet, fick jag bekräftat för mig att en av dem var en hane och att han i alla fall var åt det röda hållet. 

Sedan var han plötsligt bara där. En liten dunig klump med nästan inga öron, nästan ingen svans och nästan inte så mycket av något alls. Han fick plats i min hand. Jag klappade mycket, mycket försiktigt med ett pekfinger eftersom det kändes som om någon större rörelse skulle ha sönder den där lilla pälsbollen. Han kunde inte ens jama, men pep lite när man rörde vid honom.

Jag valde aldrig att skaffa katt. Det var han som valde, där och då, att ta en plats hos mig som jag inte ens visste fanns där, men som plötsligt kändes helt självklar. Och jag tänkte att ja, det får väl lösa sig på något sätt. Det är så här det ska vara nu. Och sedan sa jag att jag gärna ville ta med honom hem när han blivit lite större, om det inte var så att någon annan ville ha honom. Hur nu det skulle spela någon som helst roll när han redan hade valt mig.

Om en dryg månad är det tio år sedan det här hände. Sedan dess har det förvisso skrikits, rivits och bråkats, men också pratats, klappats och kelats i ännu större mängd. Jag har aldrig ångrat mig. Jag hoppas att han inte heller har gjort det. Lille katt. Lille katten Max.



(Det här inlägget är en skrivuppgift i kursen "Skriva för webb, blogg och Twitter")